Regnet sköljer ner på rutorna. En "sån" dag, då solen tagit semester men det snarare känns som om den trillat ner från sin plats på himlavalvet.

Livet går sin gilla gång och en tanke slog mig i morse. Jag önskade helt plötsligt att alla skulle få gå igenom något sånt här. Det rensar själen på något konstigt sätt. Det viktiga blir viktigare, och småtrams förminskas. Vissa dagar känner jag mig som en jätte byggd av erfarenheter i en pysslings kropp.

Du frågar vad jag menar när jag säger att det handlar om anpassning.

Jag hävdar att det handlar om situationen. En ny situation att finna sig i, tycka om och utvecklas i. En situation där jag ska finna min trygghet och glädje igen. Där jag måste balansera försiktigt på väg mot min egen önskan om en framtid med dig, utan att trampa snett och falla handlöst ner i havet av hänsyn som stormar runt omkring mig. Gud vet att havet sköljer över den tunna tråd som bär mina fötter. Vid varje våg känns det som om tråden skall brista och jag stirrar skräckslaget in i dina ögon på jakt efter trygghet.

Jag väntar fortfarande på att mina ben ska sluta darra och finna styrkan att bära mig framåt utan tvekan. Jag väntar på att de ska anpassa sig till den nya situationen. Jag väntar på att få fast mark att stå på igen. Väntar du?

Morgonen efter kvällen före...vaknade tillsammans...självklart är ordet. Ungefär som två pusselbitar som faller på plats i varandra. Men tvekan finns där. Allt kan inte vara perfekt. Sånt finns inte. Man lär sig. Men nästan perfekt kan vara bättre.

Vill vara nära hela tiden. Vill känna känslan av att få existera igen. Men är rädd för att stötas bort. Vågar inte helt släppa. Mycket på spel.

Vet inte om det är bristen på sömn, eller om det är flera dagars arbete och barnpassningspyssel, eller kanske kombinationen ihop, som gör att jag känner mig svag idag.

Den dåliga mamman som inte låter barnen nå fram till henne, och som i sin tur inte når fram till sina barn. Känslomässig kaos inombords och rejäl ångest. Jag lämnade barnen med tårar i ögonen över mitt misslyckande hos pappan. Vad gör man när man inte orkar? Hur lär man sig bita ihop istället för att bryta ihop?

Insikt kanske är ordet? Insikten om att felet ligger hos mig, och viljan att hitta en lösning till orsaken för att rätta till problemet. Insikt... erkännande...skuld...eller bara konstaterande. Vad väljer jag? Mitt val.

När jag stängt dörren efter att vi kramats hej då, snurrade det lätt i huvudet. Nästan en känsla av chock över att ingen av mina farhågor om den här stunden besannats. Ingen oro, ingen tveksamhet. Bara självklarhet, som om det alltid varit menat så. Så enkelt, ska det vara så?

Beslutet var aldrig självklart. Eller, det var nog det, innerst inne, men självklart fanns tvekan där. Som ett stort svart moln under regniga dagar, skymde den sikten för horisonten.

Men jag tog mig fram till kanten, tittade ner, tittade tillbaka en sista gång och hoppade. Jag hoppas på att snodden kommer att ta emot mig innan jag slår i backen och drar mig uppåt igen. Högre upp än jag varit på länge. Frihetskänslan under fallet är enorm. Hisnande, livsfarlig och fantastisk.

Tomheten pressas undan av ett inre lugn. Jag har mig själv att ta hand om. Jag är jag, och jag är bara för mig själv. Free fallin', now I'm free fallin'.