After my rebirth (so to speak) at 30, I decided to challenge my self a bit more than I've done in my previous life (before 30...). I vaguely remembered a book title called "101 things to do before you die" by Richard Horne. I Googled it and found the home page http://www.101thingstodo.co.uk/Home.html. Inspired by the fact that there is an entire movement around the world with "101:ers" I decided to get the list and just do it!  

I found out that there are two books (two lists) written by the author. Since I can't decide which one I like best, I've decided to use them both. Hey, I'm only thirty right? Many years to go (hopefully...).

I decided that my attempt to finish as many of these challenges begun after my 30:th birthday. So, I will not use any experiences from the years prior to that.

Well then, HERE WE GO!!!

Before I´m Old And Boring

Det är snart mars. Bara några dagar kvar, och snön ligger i drivor utanför fönstren. Solen skiner genom fönstret och det glittrar som diamanter på marken och i träden. Jag hade ett av de sista besöken hos min kurator idag. Det känns som att jag har arbetat hårt under det senaste halvåret, och att det är dags att gå vidare själv nu.

När jag först kom dit var jag under isen. Totalt nedbruten av olika saker men mest av allt mina egna tankar om mig själv. Jag fick hjälp och stöd, både medicinskt och samtalsmässigt att våga leta efter styrkan inom mig. Jag kände mig som en pepparkaksform. En yttre form av metall som varken släppte ut eller in, och som ekade av tomhet på insidan.

Idag firar jag med att köpa mig själv en god fika och ett par ljusstakar jag suktat efter. Jag firar att insidan av formen börjar fyllas upp (inte fullt ut, men det finns nåt där nu) och att jag har börjat ta ansvar för mitt eget liv och mina tankar. Det låter väl som en klyscha i mångt och mycket när man säger så, men jag kan säga att det fan inte varit lätt (ÄR lätt) att vända ut och in på sig själv. Det är svårt att erkänna för mig själv att jag ljugit så in i vassen för mig själv, att jag levt en lögn i nästan hela mitt liv. Att mitt liv faktiskt varit en lögn fram till nu, bara av den anledningen att jag velat vara andra till lags, mer än jag ville vara mig själv.

Jag firar att jag kommit till insikt. Jag firar att jag vill gå vidare, och att jag har möjlighet att göra det vid trettio istället för vid sextio. Jag firar att jag äntligen vågar begrava muttermucklan! 

---

Det här är "min" låt. Den sammanfattar mitt senaste år totalt.

Spotify:

Shinedown – Second Chance - Warner Germany Acoustic Session

      Jag har bestämt mig för att göra en önskelista för mitt eget liv. För hur jag vill att min vardag skall bli för att få mig att må bra. Det är punkter jag kastade ner på en bit papper, men som jag vid närmare eftertanke inser stämmer väldigt bra. Därför tänkte jag peta ner dem på bloggen. På nåt sätt så är det ju de mer eftertänksamma tankarna som fastnar här...

DETTA ÄR VAD JAG BEHÖVER

• glada barn
• egentid för (schemalagd) träning
• egentid för vuxenliv
• gemensamma intressen
• projekt att genomföra
• saker att se fram emot
• gemensamt ansvar för uppgifter i hemmet
• någon som säger till när nåt är fel
• känna mig uppskattad och meningsfull
• trygghet

I morse lämnade jag över orden som jag funderat på ett tag. Tog inga garantier för vad som skulle komma härnäst, kastade bara ut dem som tärningar i ett parti yatzy, och hoppades på att få några poäng med mig istället för att förlora allt. Allt hamnade i någon form av status quo. Bollen är min, som alltid, men vad vill jag? Jag vill vara kär, kär som fan. Bubbla, fnittra, vara odrägligt kåt, glad och tacksam. Inte grinig, gnällig och irriterad. Men vad är fel då? Förhållandet, situationen, tabletterna eller kombinationen? Vill bara kräkas. På allt. För det är väl som vanligt bara jag som har svaret fast jag inte vet det själv...eller vet jag, innerst inne?

Hjärtat slår så hårt att svetten bryter fram i pannan. Jag blinkar ett par gånger för att låta ögonen hitta sitt fokus igen, utan att lyckas. Det börjar susa i öronen och jag kniper igen ögonen i ett vansinnigt försök att stänga ute min egen kropp. När jag öppnar ögonen igen, vänder sig världen upp-och-ner och jag känner hur benen vill vika sig under min kropp.

Ner på golvet i knästående fosterställning. Jag vaggar omedvetet fram och tillbaka medan susandet i öronen tilltar i samma styrka som hjärtats dunkande. Någonstans långt borta ringer en telefon och jag skickar ett hjälplöst s.o.s i min hjärna; "Hallå, snälla hjälp, snälla kom och håll om mig, kom och ta bort mig härifrån". Telefonsignalen drunknar i suset i mina öron och jag vet; snart exploderar det...

PANG!

Jag vaknar till liv igen. Som färdandes ut ur en tunnel hör jag tv:ns skrålande allt tydligare. Hjärtat bultar fortfarande öronbedövande högt, men trycket över kroppen är på väg bort. Suset i öronen försvinner helt. Jag noterar att jag är genomblöt av svett på ryggen och att håret sitter klistrat över pannan, där jag ligger, fortfarande i fosterställning men nu på sidan, med armarna hårt virade kring knäna. Långsamt öppnar jag ögonen och tvingar ögonen att fokusera på en fläck på tapeten. Mina fingrar släpper det krampaktiga greppet runt varandra, och jag slappnar av i kroppen... Long time no see, mr Panikångest...

"Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer", sjunger Winnerbäck. En positiv tanke som är nog så svår att ta till sig när det är som mörkast omkring en. Men när ljuset återkommit, om så bara med en strimma, är det lättare att se vad som menas. Alla stunder man tillåter sig att förbanna går nästan att likna vid en förlossning. Varje avskyvärd tanke värker sig genom kroppen och tvingar sig ut i luften där den för ett ögonblick flammar blossande röd, innan den sänker sig ner i havet av tårar och begravs bland så många liknande tankar, tidigare tänkta. Men då, när ögonen plötsligt återfår sin klarhet, och livet inte längre har passerat bäst före-datum märkningen, det är då man inser vilka de nya stjärnorna är som blänker på himlavalvet av erfarenheter erhållna genom tankarnas värkarbete. Stjärnor man fundersamt men ändå tacksamt tar emot insikten av. Stjärnor som bildar delar av stjärntecken och där man långsamt kan börja skönja en bild. Winnerbäck igen "Jag hugger i sten / Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur / Några armar och ben /Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

För mig är det insikten om att jag börjar se min kontur, som gör att mitt mörkers stjärnor syns lite mer...

Så länge har det fungerat som försvar. Så länge att det blivit en mur. Det positiva har vänts till något negativt genom åren, och det är nu jag börjar inse att jag inte längre behöver försvara mig, utan istället njuta av mig. Inte för någon annans skull, utan för min egen. Det är mitt liv nu.

Så svårt att ändra sina tankar. Så svårt att sätta värde på sig själv, när prislappen runt fotleden alltid tidigare varit röd för det sekunda gods den suttit på. Att alltid tänka det värsta, skapar det värsta. Inte på det sätt som jag kanske befarat, utan oftare på sätt som är värre än så. Om jag är mitt värsta jag som jag kan bli just nu, då måste det bara finnas en väg därifrån. Med tankens kraft vänds försvaret till anfall.

Starkare - Sara Löfgren

...

Du har sårat mig mera än du tycks förstå
Men ett öga för ett öga, ja det heter väl så
Och du som tror på karma, och kallar dig lärd
Borde veta att i nästa liv blir du ingenting värd

Nej du får stå kvar
För jag går nu
Ja, jag går nu

Och jag är starkare än du
Ja, jag är starkare än du
Jag är så mycket starkare än du
Oh, oh ,oh
...

"Är du inte säker, gumman" frågar du, och tillägger, "för jag är säker".

Som jag ser det så kan jag inte svara på den frågan helt ännu. Jag är fortfarande på väg "bort" från ett tillstånd. Har inte kommit till status quo i mig själv ännu. Skynda långsamt är känslan. Det pyr fortfarande i den falnande glöden och innan någonting nytt kan växa på allvar måste marken få vila, få finna kraften att växa igen. Inom mig finns viljan, den bultar så starkt och vill så gärna få växa. Men inte än, det går inte än.

"Jag älskar dig." Jo, men det är svårt att förklara, för det gör jag verkligen. Jag älskar hur du får mig att känna och må. Jag älskar tanken på att spendera en framtid med dig. Men snälla, skynda långsamt. Allt har sin tid. Vi har vår framför oss, den har bara börjat.