Det är snart mars. Bara några dagar kvar, och snön ligger i drivor utanför fönstren. Solen skiner genom fönstret och det glittrar som diamanter på marken och i träden. Jag hade ett av de sista besöken hos min kurator idag. Det känns som att jag har arbetat hårt under det senaste halvåret, och att det är dags att gå vidare själv nu.

När jag först kom dit var jag under isen. Totalt nedbruten av olika saker men mest av allt mina egna tankar om mig själv. Jag fick hjälp och stöd, både medicinskt och samtalsmässigt att våga leta efter styrkan inom mig. Jag kände mig som en pepparkaksform. En yttre form av metall som varken släppte ut eller in, och som ekade av tomhet på insidan.

Idag firar jag med att köpa mig själv en god fika och ett par ljusstakar jag suktat efter. Jag firar att insidan av formen börjar fyllas upp (inte fullt ut, men det finns nåt där nu) och att jag har börjat ta ansvar för mitt eget liv och mina tankar. Det låter väl som en klyscha i mångt och mycket när man säger så, men jag kan säga att det fan inte varit lätt (ÄR lätt) att vända ut och in på sig själv. Det är svårt att erkänna för mig själv att jag ljugit så in i vassen för mig själv, att jag levt en lögn i nästan hela mitt liv. Att mitt liv faktiskt varit en lögn fram till nu, bara av den anledningen att jag velat vara andra till lags, mer än jag ville vara mig själv.

Jag firar att jag kommit till insikt. Jag firar att jag vill gå vidare, och att jag har möjlighet att göra det vid trettio istället för vid sextio. Jag firar att jag äntligen vågar begrava muttermucklan! 

---

Det här är "min" låt. Den sammanfattar mitt senaste år totalt.

Spotify:

Shinedown – Second Chance - Warner Germany Acoustic Session