"Är du inte säker, gumman" frågar du, och tillägger, "för jag är säker".

Som jag ser det så kan jag inte svara på den frågan helt ännu. Jag är fortfarande på väg "bort" från ett tillstånd. Har inte kommit till status quo i mig själv ännu. Skynda långsamt är känslan. Det pyr fortfarande i den falnande glöden och innan någonting nytt kan växa på allvar måste marken få vila, få finna kraften att växa igen. Inom mig finns viljan, den bultar så starkt och vill så gärna få växa. Men inte än, det går inte än.

"Jag älskar dig." Jo, men det är svårt att förklara, för det gör jag verkligen. Jag älskar hur du får mig att känna och må. Jag älskar tanken på att spendera en framtid med dig. Men snälla, skynda långsamt. Allt har sin tid. Vi har vår framför oss, den har bara börjat.

Du frågar vad jag menar när jag säger att det handlar om anpassning.

Jag hävdar att det handlar om situationen. En ny situation att finna sig i, tycka om och utvecklas i. En situation där jag ska finna min trygghet och glädje igen. Där jag måste balansera försiktigt på väg mot min egen önskan om en framtid med dig, utan att trampa snett och falla handlöst ner i havet av hänsyn som stormar runt omkring mig. Gud vet att havet sköljer över den tunna tråd som bär mina fötter. Vid varje våg känns det som om tråden skall brista och jag stirrar skräckslaget in i dina ögon på jakt efter trygghet.

Jag väntar fortfarande på att mina ben ska sluta darra och finna styrkan att bära mig framåt utan tvekan. Jag väntar på att de ska anpassa sig till den nya situationen. Jag väntar på att få fast mark att stå på igen. Väntar du?

Morgonen efter kvällen före...vaknade tillsammans...självklart är ordet. Ungefär som två pusselbitar som faller på plats i varandra. Men tvekan finns där. Allt kan inte vara perfekt. Sånt finns inte. Man lär sig. Men nästan perfekt kan vara bättre.

Vill vara nära hela tiden. Vill känna känslan av att få existera igen. Men är rädd för att stötas bort. Vågar inte helt släppa. Mycket på spel.

När jag stängt dörren efter att vi kramats hej då, snurrade det lätt i huvudet. Nästan en känsla av chock över att ingen av mina farhågor om den här stunden besannats. Ingen oro, ingen tveksamhet. Bara självklarhet, som om det alltid varit menat så. Så enkelt, ska det vara så?