I morse lämnade jag över orden som jag funderat på ett tag. Tog inga garantier för vad som skulle komma härnäst, kastade bara ut dem som tärningar i ett parti yatzy, och hoppades på att få några poäng med mig istället för att förlora allt. Allt hamnade i någon form av status quo. Bollen är min, som alltid, men vad vill jag? Jag vill vara kär, kär som fan. Bubbla, fnittra, vara odrägligt kåt, glad och tacksam. Inte grinig, gnällig och irriterad. Men vad är fel då? Förhållandet, situationen, tabletterna eller kombinationen? Vill bara kräkas. På allt. För det är väl som vanligt bara jag som har svaret fast jag inte vet det själv...eller vet jag, innerst inne?