"Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer", sjunger Winnerbäck. En positiv tanke som är nog så svår att ta till sig när det är som mörkast omkring en. Men när ljuset återkommit, om så bara med en strimma, är det lättare att se vad som menas. Alla stunder man tillåter sig att förbanna går nästan att likna vid en förlossning. Varje avskyvärd tanke värker sig genom kroppen och tvingar sig ut i luften där den för ett ögonblick flammar blossande röd, innan den sänker sig ner i havet av tårar och begravs bland så många liknande tankar, tidigare tänkta. Men då, när ögonen plötsligt återfår sin klarhet, och livet inte längre har passerat bäst före-datum märkningen, det är då man inser vilka de nya stjärnorna är som blänker på himlavalvet av erfarenheter erhållna genom tankarnas värkarbete. Stjärnor man fundersamt men ändå tacksamt tar emot insikten av. Stjärnor som bildar delar av stjärntecken och där man långsamt kan börja skönja en bild. Winnerbäck igen "Jag hugger i sten / Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur / Några armar och ben /Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

För mig är det insikten om att jag börjar se min kontur, som gör att mitt mörkers stjärnor syns lite mer...