Morgonen efter kvällen före...vaknade tillsammans...självklart är ordet. Ungefär som två pusselbitar som faller på plats i varandra. Men tvekan finns där. Allt kan inte vara perfekt. Sånt finns inte. Man lär sig. Men nästan perfekt kan vara bättre.

Vill vara nära hela tiden. Vill känna känslan av att få existera igen. Men är rädd för att stötas bort. Vågar inte helt släppa. Mycket på spel.