I morse lämnade jag över orden som jag funderat på ett tag. Tog inga garantier för vad som skulle komma härnäst, kastade bara ut dem som tärningar i ett parti yatzy, och hoppades på att få några poäng med mig istället för att förlora allt. Allt hamnade i någon form av status quo. Bollen är min, som alltid, men vad vill jag? Jag vill vara kär, kär som fan. Bubbla, fnittra, vara odrägligt kåt, glad och tacksam. Inte grinig, gnällig och irriterad. Men vad är fel då? Förhållandet, situationen, tabletterna eller kombinationen? Vill bara kräkas. På allt. För det är väl som vanligt bara jag som har svaret fast jag inte vet det själv...eller vet jag, innerst inne?

Hjärtat slår så hårt att svetten bryter fram i pannan. Jag blinkar ett par gånger för att låta ögonen hitta sitt fokus igen, utan att lyckas. Det börjar susa i öronen och jag kniper igen ögonen i ett vansinnigt försök att stänga ute min egen kropp. När jag öppnar ögonen igen, vänder sig världen upp-och-ner och jag känner hur benen vill vika sig under min kropp.

Ner på golvet i knästående fosterställning. Jag vaggar omedvetet fram och tillbaka medan susandet i öronen tilltar i samma styrka som hjärtats dunkande. Någonstans långt borta ringer en telefon och jag skickar ett hjälplöst s.o.s i min hjärna; "Hallå, snälla hjälp, snälla kom och håll om mig, kom och ta bort mig härifrån". Telefonsignalen drunknar i suset i mina öron och jag vet; snart exploderar det...

PANG!

Jag vaknar till liv igen. Som färdandes ut ur en tunnel hör jag tv:ns skrålande allt tydligare. Hjärtat bultar fortfarande öronbedövande högt, men trycket över kroppen är på väg bort. Suset i öronen försvinner helt. Jag noterar att jag är genomblöt av svett på ryggen och att håret sitter klistrat över pannan, där jag ligger, fortfarande i fosterställning men nu på sidan, med armarna hårt virade kring knäna. Långsamt öppnar jag ögonen och tvingar ögonen att fokusera på en fläck på tapeten. Mina fingrar släpper det krampaktiga greppet runt varandra, och jag slappnar av i kroppen... Long time no see, mr Panikångest...

"Det mörker du ser gör att stjärnorna syns lite mer", sjunger Winnerbäck. En positiv tanke som är nog så svår att ta till sig när det är som mörkast omkring en. Men när ljuset återkommit, om så bara med en strimma, är det lättare att se vad som menas. Alla stunder man tillåter sig att förbanna går nästan att likna vid en förlossning. Varje avskyvärd tanke värker sig genom kroppen och tvingar sig ut i luften där den för ett ögonblick flammar blossande röd, innan den sänker sig ner i havet av tårar och begravs bland så många liknande tankar, tidigare tänkta. Men då, när ögonen plötsligt återfår sin klarhet, och livet inte längre har passerat bäst före-datum märkningen, det är då man inser vilka de nya stjärnorna är som blänker på himlavalvet av erfarenheter erhållna genom tankarnas värkarbete. Stjärnor man fundersamt men ändå tacksamt tar emot insikten av. Stjärnor som bildar delar av stjärntecken och där man långsamt kan börja skönja en bild. Winnerbäck igen "Jag hugger i sten / Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur / Några armar och ben /Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

För mig är det insikten om att jag börjar se min kontur, som gör att mitt mörkers stjärnor syns lite mer...